Visar artikel nr: 87

Inlagd av: Patrik Petersson
Life in the Slow lane.

Eller lite skriverier om hur det kan gå till under en racinghelg i den bakre delen av startfältet på Sportvagnsmeetinget på Knutstorp 14-15/7:

Helg och helg förresten. Innan helgen skall man helst ha en fungerande bil (ingen nödvändighet, men det underlättar). Så på måndagen börjar jag riva i skiten på allvar. Först kollas ventilspelet. Det visar sig att en avgasventil står väl tight. In till stan för att köpa sig en micrometer, för att sedan mäta schims, räkna ut tjocklek och beställa ny. Resten av dagen går åt till att få liv i kylfläkt och lite annat småpyssel.

Tisdag: Schims och tidigare beställda Bridgestone R-däck dyker så småningom upp med posten. Tid för däckskrängning ordnas och ventilmontering påbörjas. Då upptäcker jag att ”kjolen” på schimset är så lång att den lägger sig på knastret, blev inte mycket spel kvar där vill jag lova. Ger mig på att slipa ned det med fil, men härdat stål är hårt. Kontaktar polare med egen verkstad, och 30 sekunder med en riktig slipsten är det fixat. Sätter ihop skräpet, och nu är måtten rätt, men det låter ändå B18 om motorn. Skyller för mig själv på de höglyftande kammarna och går och lägger mig istället. Kommer dock ihåg att ta kontakt med MGCC och ordna tid för vagnsboksbesiktning. innan jag släcker lampan. Torsdag 20,30 i Knutstorp blir deadline. Det känns nästan lugnt.

Onsdag: Bygger om avgassystem då bilen är för låg. Man måste ha åtminstone 73mm markfrigång enligt reglementet, vilket är svårt att få med ljuddämpare under bilen när den är sänkt. Lite kreativ rördragning, en underligt formad Flow-Masterljuddämpare och en bortkapad skyddsplåt och lite jävlar anamma löser det hela. Farsan kommenterar det hela med ett ord: FOLKRACE!!!

Torsdag: Däcksskifte sker, och planerad framvagnsinställning sker inte. Semestertrasiga bilar hade visst förtur gentemot långsamma racingbilar. Åker hem, packar, och hämtar upp mekaniker samt släpet istället. Med en timmes marginal landar vi i depån. Möts där av kallduschen: Er har jag inte tid med ikväll! Men efter en lite tiggande ger besiktningsmannen med sig, bara han får lite kaffe först så är all OK. Bilen och jag går igenom med glans (Mest minnesvärda kommentaren: Fan vad hög den är, skall du inte sänka den? Kul att höra när man slagit sig blodig på just markfrigången). Resten av kvällen dricks det öl och snackas byggteorier med en rallycrossåkande campinggranne. Det finns många underliga tankegångar i den sporten verkar det, även om en del verkade vettiga.

Fredag: Betalar nästan glatt de 300kr som den fria träningen kostar och ger mig ut i leken. I dessa pass kör alla Road och Modsportklasser tillsammans vilket var spännande. Fartskillnaden mellan 150 hk Alfa och 500hk Porsche är STOR. Men jag är i alla fall inte långsammast, och de nya däcken bettar hyfsat. Fast på slutet sjunker oljetrycket och vattentempen stiger. Fast inte värre än att det ”kan kontrolleras”. Tillbaka i depån hittar vi oljefilm över avgassidan på toppen. Chansar på att det är ventilkåpspackningen som läcker lite, skiftar den, och inväntar nästa pass. När det väl kommer har det dykt upp ett gäng förare till, så det är nu drygt 45 bilar på banan samtidigt. Roar mig med att jaga Hans Eklunds Modsport-Sonett längs baksidan, bromsa mig om en Morgan med fyra låsta hjul och stressa en bekant som har tävlingspremiär med sin Caterham så pass att han tar hela Liton med bredställ. Blir dock lite orolig när lite oljerök börjar sippra ut ifrån motorrummet när jag är inne för att kolla lufttryck. Men mecken skriker att allt är ok, så jag ger mig ut igen. Märker inte heller några alarmerande värden eller ljud ifrån bilen. Men när sessionen är över ryker det märkbart mer ifrån bilen. Snabbt tillbaka till mekplatsen där jag konstaterar att det rinner friskt med olja ifrån motorns framkant. Ger alternativet frimärkssamling en funderare medan jag byter overall, men hinner knappt tillbaka till bilen innan polaren glatt meddelar att det är hål i mitt 2 dygn gamla Alfa original oljefilter. Vad i hela h-vete kan orsakat det nu då? Jo, i bakkant av generatorn sitter en kåpa som skall styra in kylluft, den hänger nu nedåt i bara en skruv och har svetsat ett litet hål i filtret eftersom den dessutom kommit i kontakt med någon strömförande del. Problemet är inte olösligt, men tre saker har jag emot mig: Stefan Inerud dammsög området på ett likadant filter en timme tidigare, jag har ingen aning om vart tillbehörsfirmorna ligger i Helsingborg och jag har första tidsträningen om mindre än en timme. Suck och stön! Men så uppenbarar sig räddningen i form av att Fredrik Sigbjörnssson anländer. Han känner igen mig till utseendet sen ett blött go kart-race och en efterföljade middag som var ännu blötare i höstas (inga detaljer, men det fanns folk som gick och lade sig 35 mil ifrån den planerade sängplatsen. Och nej, det var inte ordis.) och är redan från början vänligt inställd till min aningen stirriga förfrågan. Så med fem minuter till godo är bilen startklar. Stort TACK Fredrik, utan din hjälp hade det inte blivit mycket tränat den eftermiddagen. Väl ute på banan känns allt mycket bättre när man slipper stirra benhårt i backspeglarna, även om Speedy, Utzon, Brolund och de andra kommer ifatt fort de också. Börjar efter några varv faktiskt få sinnesro nog att fundera över vilka spårval jag har, resp. borde ha och kanske hjälper det någon tiondel här och där. Bättre än 1,16,774 blev det i alla fall inte, och det är jag inte nöjd med. Resten av dagen går åt till att fixa ersättningsfilter, korvgrillning och allmänt ljug om hur snabb man är.

Lördag: startar väldigt lugnt. Det mest intressanta som händer på förmiddagen är att polaren råkar sätta fyr på sin Modsport-Cobra. Lyckligtvis släcks oljebranden innan något/någon hunnit ta skada och bilen är reparerad på någon timme. Mina egna insatser börjar med publikens åkning, där några galningar frivilligt betalar pengar för att få åka med några varv runt banan. Nu är ju inte anstormningen till GTV:n så hård, men 10 extravarv hinner jag med vilket inte är fel. Huruvida de lätt spastiska ryckningarna jag ser i en del passagerares ben beror på min framfart över krönen eller något annat skall jag låta vara osagt. Efteråt hinner jag inte mer än upp till tältet för att tanka förrän det är dags att ställa upp inför dagens tidsträning. Både bilen och jag är nu varma i kläderna och efter lite labbande med olika växlar på tveksamma ställen känns det som om det går fortare än tidigare, även om banan verkar lite halare. Fast på slutet känns det som om däck och bromsar börjar få nog, så jag avslutar med två varv i långsam takt. I efterhand visar det sig att banan nog var halare än jag trodde, för jag är 0,5sek långsammare, men det får jag inte reda på förrän ett par timmar senare, efter att lugnet åter lagt sig. Stirret som uppstår kommer ifrån kompisarnas kommentarer om att jag nog borde fixa punkteringen på höger bakhjul innan jag gör något annat. Då blev allt väldigt svart vill jag lova. Att jag varit ute och harvat nere i Liton visste jag, men punka? Hade ventilen pajat, var fälgen knäck eller vad hade hänt? Snabbt av med hjulet och börja leta. Plötsligt glimmade något till i gummit, och efter lite rotande med en tång drogs en 1x5cm lång spetsig aluminiumbit ut ur däcket. Jaha, så var då denna racinghelg över. Frågan är bara vem som kan undvara en massa sprit, så att jag kan glömma eländet för några timmar framåt i alla fall. Men så dyker han upp, min räddande ängel (tror inte att glorian bara kom ifrån det svettfläckade glasögonen) som presenterade sig som Johan Bertilsson, Alfa-ägare och innehavare av en liten gummiverkstad mindre än en mil ifrån banan. Var jag möjligen intresserad av en gummislang till mitt däck? undrade han. Så på cirkus en timme var däcket luftfyllt och min livskris vänd till ”på topp-humör” igen. Och Johan, jag hoppas VERKLIGEN att jag får möjlighet att återgälda tjänsten någon gång, för utan dig hade det inte blivit mycket tävlande denna helg. Resten av kvällen blir ganska lugn, då dryga två timmars svettande utan västskepåfyllning börjar göra sig påmint i form av en hyfs skallebang.

Söndag: Raceday! Ros? Ris? Ras? Fan vet, så som helgen sett ut hittills. Men med 22:a av 25 startplats har jag inga stora förhoppningar. Lustigt nog yttrar sig min nervositet så att jag börjar gäspa. Måste se ganska lustigt ut med någon som står på gridden med truten på vid gavel hela tiden. Fast med 5 minuter kvar till line up pajar dragkedjan till min föraroverall. Luttrad som man är vid det här laget fixas det hjälpligt med tre varv isoleringsband. Knappast lämpligt, men vid det här laget vill det mycket till för att jag inte skall starta. Väl framme på startplattan upptäcker jag att jag får en lucka framför mig, då det saknas åtminstone en bil (bekantingens Seven, nerkörda ramlager), så med en hyfs start bör jag kunna komma lite uppåt i listan. Snett framför ser jag Anders Agfors Bertone, bredvid mig står en Lotus Europa och efter finns det en Miata, en MG F och en MR2i. 30-sekundersskylten upp, varvet upp till 4000, och där viftas vi iväg! Och vad händer, jo bilfan bluddrar som om den surat ner totalt. Minskar försiktigt på gaspådraget tills den kommer sig igen och noterar att jag åtminstone inte förlorat någon placering, även om Agfors fått en liten lucka. Fast in i första kurvan grötar fältet ihop sig och jag har nu kontakt, tar nästan en chansning på yttern i vänstern up mot idioten, men tanken på allas kalla däck håller mig tillbaka. Varvet efter bromsar Bertonen på sig i samma kurva, och tar grässpåret uppför backen, så jag passar på att smita förbi. Tyvärr passar också Lars Fredrikssons Miata på att dra ifrån oss, och det är det sista vi ser av honom det racet. Anders däremot bestämmer sig för att leka igel med mig och biter sig fast 10 meter bakom. Jag hinner bara nå 5200 på fyran innan rakan är slut och det är dags att bromsa vid ca 90 meter och jag är nästan ikappkörd. Toucha kurbsen där de finns, och transaxeln gör att jag får bättre grepp ut ur svängen så att det blir en liten lucka igen. Märker att jag också har mer balans över NGK:n, så under andra halvan av heatet bromsar jag inte ens inför den, utan bara släpper gasen under några meter för att ”samla upp” bilen innan svängen. Väl inne i den rullar bilen som en fiskebåt som går snett emot vinden, och R-däcken tjuter på ett högst orejsigt sätt. Men beteendet är åtminstone konsekvent och det ger mig ytterligare några välbehöviga meters lucka. Hinner faktiskt lägga i fyran mitt i vänstern som följer på det viset. Jo jag vet, man skall inte växla mitt i kurvor, men med det lilla moment som den här motorn ger räknar jag inte med några problem, och det stämmer. Jag tycker själv att jag bromsar hur sent som helst inför nästa vänster, men förlorar alltid någon meter där, fast det går att gasa hur mycket som helst ut ur kurvan, 50hk till vore inte fel där. Sen kommer min Akilleshäl, Idioten, vilket spår eller växel jag än testar i denna hårnål så ramlar motorn ur sitt register, eller så spinner det bara. Kör för det mesta på tvåan för att ha tid till att ratta emot och sikta på nästa kurva istället. Där börjar nu Anders se ganska stor ut i speglarna, men det är bara att bita ihop och inte släppa en millimeter på gasen så att man driftar med ett lagom fyrhjulssläpp bort mot påföljande högerkurva. Den har satt sig en del mitt i, och prickar man den hålan med gasen får bilen ett bra skjut över krönet, missar jag kommer armcon emot mig väldigt fort. Tvåan eller trean nerför backen känns hugget som stucket, det jazzar ändå så mycket i inbromsningen mot Liton att Giulian bara försöker sticka in nosen en gång. Men eftersom det alltid bettar mer än man tror i mitten lyckas jag dra mig förbi igen innan det är dags för den suspekta vänster-höger-kombinationen ut på rakan. Trots bara 150hk, diff och klisterdäck spinner det och sladdar som bara den, och trean går i precis där det rätar ut, medan fyran får vänta till mållinjen ungefär. Sådär håller det på under åtta varv ungefär, men en gång är jag nästan ombromsad efter rakan. Fast då gick det så mycket på breddden för Anders att han inte kommer längre än till min bakskärm. I mål skiljer det 0,8 sek mellan oss, vilket inte är många metrar i 100 knyck och placeringarna blev 17:e och 18:e plats. Inte mycket att skryta med, men ett kul lopp att köra. Mitt bästa varv blev förresten 1,16,742 så bilen går tydligen inte fortare än så, vilket känns lite eländigt.

Sen var det bara publikkörningi en timme, kompisarnas heat, ihoppackning, lastning, hemfärd och lossning kvar innan sänggåendet den kvällen. Låter det kul? Skicka då en intresseanmälan till Beckonberga Mentalsjukhus, Avdelningen för notoriska Självplågare.

Mvh: Patrik Petersson Alfa GTV Nr 13

Det finns 0 Bilder